Andreas, jag saknar dig. Det gör vi allihop.
Jag har verkligen inte förstått att du är borta, att jag aldrig mera kommer att träffa dig. Att jag aldrig mera kommer att få höra ditt skratt. Ditt skratt som har ekat i mitt huvud sedan dagen du omkom. När vi var tillsammans minns jag att du älskade låten This is the life - Amy McDonald och tro mig eller inte, men jag har hört den låten nästan varje dag sedan du dog, inte för att jag har lyssnat på den med flit, den har spelats på radion hela tiden.

Jag kommer aldrig glömma alla fina minnen jag har med dig, både från när vi var tillsammans och de tre åren på jättesten. Du var en underbar vän och bland de roligaste personerna jag kände. Du brydde dig alltid om alla även om du knappt kände dem. Gud tog våran finaste ängel och varför finns det inte någon förklaring till. Jag förstår det inte och det kommer inte någon annan heller att göra, någonsin.

I torsdags var jag hos Grumsfloristen och skulle beställa blommor till din begravning. Om jag ska vara ärlig har jag inte gråtit värst mycket för att jag inte har fattat att det har hänt. Men när jag skulle bestämma vilken text som skulle stå i kortet. När jag såg henne ta fram pärmen med de vanligaste texterna. Då brast det, jag gick till ett hörn och sjönk ihop och bara grät. Det var så jobbigt.

Jag vill säga så mycket till dig Andreas, du var faktiskt en av mina närmaste. Men vi gled isär när vi gjorde slut. Och pratade knappt efter det. Och jag ångrar det så grymt mycket nu. Jag är så otroligt ledsen för att jag sårade dig som jag gjorde. Jag tappar ord.

Jag saknar dig Andreas Adolfsson!
Må du vila i frid.