Jag vet att jag är 17 år. Men jag är inte långt ifrån att gå in i väggen. Jag märker ju själv att något är fel. Men aldrig får jag rast och vila så jag kan bli frisk. Varje dag ska något göras och tårarna rinner, hjärtat kniper och magen blir som efter en tur i virvelvinden. Känns som om ingen förstår mig. Men jag kanske inte heller har berättat. Men det är jobbigt och jag vill att jag ska kunna lita på personen. Nu ska jag göra läxor. Och några läxor..